Det var en riktigt kall vinter. Granarna var vita av snö. Såhär dags om året var det inte mycket folk i den lilla norrländska byn. Några hus här och var och en liten matbutik. Inget mer. Det var redan lite mörkt även om klockan bara var tre. Långt uppe på fjället såg jag en liten stuga skymta fram. Ett stort leende formades på mina läppar. Äntligen var jag framme!

Jag kom in i receptionen till vandrarhemmet. En man satt bakom ett bord och läste en bok. På väggarna hängde skidor och stavar signerade av gamla skidåkare. Jag gick fram till honom.

• Hej, jag skulle vilja ha ett rum. Har ni något ledigt?

• Javisst, det är nästan tomt här. Är det första gången du är här?

• Ja, men jag har vart på ett ställe i närheten.

• Jag heter Tommy, välkommen hit!

• Tack, Mitt namn är Ulrika.

Tommys handslag var kraftigt men mjukt. Jag kände på mig att det här kunde bli en bra helg.

Rummet jag fick var ganska litet men hemtrevligt. Tavlor prydde den beigea tapeten med ljusrosa blommor. En dubbelsäng fyllde upp den största delen av rummet. Jag var utmattad av den långa resan från Stockholm och jag var så trött att jag kunde somna stående. Det sista jag tänkte innan jag somnade var att imorgon skulle jag upp för fjället.

Klockan åtta på morgonen var jag på väg uppför fjället med ryggsäck och skidor på ryggen. Kylan var inget problem för mig men motvinden och den dåliga sikten bekymrade mig. Men jag skulle upp, det skulle jag!

När klockan var tolv och jag fortfarande inte hade kommit upp på berget började min mage kurra. Jag hade inte ätit på sex timmar så jag tog fram ett sittunderlag och började äta mina mackor och dricka mitt kaffe.

Plötsligt började det bullra konstigt och ett stort moln av snö vällde över mig. Jag såg ingenting och det var svårt att få luft. Jag försökte röra på mig men det var alldeles för mycket snö över mig.

Efter ett tag hörde jag en skoter komma. Jag ropade efter hjälp men ljudet kom inte fram genom det tjocka snölagret över mig. Jag försökte rubba snön och jag tog i till hundra tio procent och tillslut så kom jag fram med min ena arm genom snön. Jag vinkade med armen och på något sett måste personen på skotern ha sett mig för jag hörde hur den bromsade in.

• Jag ska hjälpa dig. Hörde jag en tjej säga med stark norrländsk dialekt.

Hon tog fram en spade och började att gräva. Tillslut kunde jag resa mig. Tjejen hade långt rött hår och en massa fräknar. Hon såg pigg ut med sina rosiga kinder.

• Jag heter Nilla. Du kommer inte härifrån trakten väl?

• Jag är på semester här uppe. Jag heter Ulrika.

• Det är nog bäst att vi far nu innan en till lavin drabbar oss. Jag har en stuga en bit bort. Jag bjuder på våfflor

• Det låter toppen!

Stugan var liten och i brunt timmer. En grön krans prydde den lilla trädörren och fönsterna var igen frostade.

Efter våfflorna gick jag tillbaka till vandrarhemmet. Helt utmattad efter en omtumlande dag la jag mig och sov.

Dagen senare vaknade jag av att någon knackade på min dörr. Jag klev upp helt ny vaken och jag kollade på klockan. Den var bara halv sju. En till knackning hördes och jag öppnade. In kom Nilla, leende med det röda håret i två långa flätor, klädd för en dag på fjället.

• Kom nu! Vi ska ut på äventyr. Jag känner en kille som äger en helikopter. Vi åker upp med den och sen åker vi ner för fjället. Glöm inte skidorna, vi ses här utanför klockan sju.

Jag gjorde i ordning mig, borstade mitt långa blonda hår och gjorde en inbakad fläta. Jag var ingen smink tjej och jag ägde inte ens en mascara. Jag hade fått turen med att ha långa bruna ögonfransar så det hade inte intresserat mig. Jag tog på mig mitt svarta underställ och det vita skidstället.

När klockan var sju stod jag och väntade på Nilla utanför vandrarhemmet. Tillslut så kom hon. Hon var rosig om kinderna och hon såg lite besviken ut.

• Vad är det? Undrade jag

• Det sket sig med helikoptern, vi får gå upp istället, är det okej?

• Javisst, jag har ju ett trevligt sällskap.

När klockan var tolv stod vi uppe på toppen och njöt av den vackra utsikten. Man kunde se ända till Norge berättade Nilla.

Att vi gick uppför berget var bara bra. Jag och Nilla hade kommit varandra mycket närmare och nu återstod det bara att åka ner. Nästa dag skulle jag åka hem så Nilla skulle bjuda mig på middag. Vi bestämde att Nilla skulle komma ner till Stockholm om några veckor.

Återigen satt jag på bussen och såg fjällen bli mindre och mindre. När jag åkte hit trodde jag inte att jag skulle få uppleva allt som hände. Jag hade inte suttit på den här bussen om inte Nilla hade kommit med sin skoter i sista sekunden och hjälpt mig upp ur snöraset.

Jag fick två saker denna helgen, en bästa vän och den mest upplevelserikaste helgen jag upplevt.

Upplevelser i naturen

Det var en riktigt kall vinter. Granarna var vita av snö. Såhär dags om året var det inte mycket folk i den lilla norrländska byn. Några hus här och var och en liten matbutik. Inget mer. Det var redan lite mörkt även om klockan bara var tre. Långt uppe på fjället såg jag en liten stuga skymta fram. Ett stort leende formades på mina läppar. Äntligen var jag framme!

Jag kom in i receptionen till vandrarhemmet. En man satt bakom ett bord och läste en bok. På väggarna hängde skidor och stavar signerade av gamla skidåkare. Jag gick fram till honom.

• Hej, jag skulle vilja ha ett rum. Har ni något ledigt?

• Javisst, det är nästan tomt här. Är det första gången du är här?

• Jodå, men jag är uppvuxen i Piteå.

• Jag heter Tommy, välkommen hit!

• Tack, Mitt namn är Ulrika.

Tommys handslag var kraftigt men mjukt. Jag kände på mig att det här kunde bli en bra helg.

Rummet jag fick var ganska litet men hemtrevligt. Tavlor prydde den beigea tapeten med ljusrosa blommor. En dubbelsäng fyllde upp den största delen av rummet. Jag var utmattad av den långa resan från Stockholm och jag var så trött att jag kunde somna stående. Det sista jag tänkte innan jag somnade var att imorgon skulle jag upp för fjället.

Klockan åtta på morgonen var jag på väg uppför fjället med ryggsäck och skidor på ryggen. Kylan var inget problem för mig men motvinden och den dåliga sikten bekymrade mig. Men jag skulle upp, det skulle jag!

När klockan var tolv och jag fortfarande inte hade kommit upp på berget började min mage kurra. Jag hade inte ätit på sex timmar så jag tog fram ett sittunderlag och började äta mina mackor och dricka mitt kaffe.

Plötsligt började det bullra konstigt och ett stort moln av snö vällde över mig. Jag såg ingenting och det var svårt att få luft. Jag försökte röra på mig men det var alldeles för mycket snö över mig.

Efter ett tag hörde jag en skoter komma. Jag ropade efter hjälp men ljudet kom inte fram genom det tjocka snölagret över mig. Jag försökte rubba snön och jag tog i till 110% och tillslut så kom jag fram med min ena arm genom snön. Jag vinkade med armen och på något sett måste personen på skotern ha sett mig för jag hörde hur den bromsade in.

• Jag ska hjälpa dig. Hörde jag en tjej säga med stark norrländsk dialekt.

Hon tog fram en spade och började att gräva. Tillslut kunde jag resa mig.

• Jag heter Nilla. Du kommer inte härifrån trakten väl?

• Jag är på semester här uppe. Jag heter Ulrika.

• Det är nog bäst att vi far nu innan en till lavin drabbar oss. Jag har en stuga en bit bort.

• Jag bjuder på våfflor

• Det låter toppen!

Stugan var liten och i brunt timmer. En grön krans prydde den lilla trädörren och fönsterna var igen frostade.

Efter våfflorna gick jag tillbaka till vandrarhemmet. Helt utmattad efter en omtumlande dag la jag mig och sov.

Dagen senare vaknade jag av att någon knackade på min dörr. Jag klev upp helt ny vaken och jag kollade på klockan. Den var bara halv sju. En till knackning hördes och jag öppnade. In kom Nilla klädd för en dag på fjället.

• Kom nu! Vi ska ut på äventyr. Jag känner en kille som äger en helikopter. Vi åker upp med den och sen åker vi ner för fjället. Glöm inte skidorna, vi ses här utanför klockan sju.

När klockan var sju stod jag och väntade på Nilla utanför vandrarhemmet. Tillslut så kom hon. Hon var rosig om kinderna och hon såg lite besviken ut.

• Vad är det? Undrade jag

• Det sket sig med helikoptern, vi får gå upp istället, är det okej?

• Javisst, jag har ju ett trevligt sällskap.

När klockan var tolv stod vi uppe på toppen och njöt av den vackra utsikten. Man kunde se ända till Norge berättade Nilla.

Att vi gick uppför berget var bara bra. Jag och Nilla hade kommit varandra mycket närmare och nu återstod det bara att åka ner för berget. Nästa dag skulle jag åka hem så Nilla skulle bjuda mig på middag.

Återigen satt jag på bussen och såg bergen bli mindre och mindre. När jag åkte hit trodde jag inte att jag skulle få uppleva allt som hände. Jag hade inte suttit på den här bussen om inte Nilla hade kommit med sin skoter i sista sekunden och hjälpt mig upp ur snöraset.

Jag fick två saker denna helgen, en vän för livet och den bästa helgen jag upplevt.

My rabbit Gullan died today. She was sick for about a week. There was some kind of problem with a nerv in her leg so she could'nt use it. But she lived in nine years wich is long for rabbits. Her twinsister Busan is still alive so I hope that she won't die of sorrow.








 Here they are together:


Hope you have It good now!